onsdag 13 december 2017

Tio år för sent, säger vissa

2007 gick. 2008 gick. 2009, -10, -11, -12, -13, -14, -15, -16 och nästan hela 2017 hann stryka med också. Det har tagit tid, det har varit kämpigt. Mina belackare har varit många. Men jag gjorde det till sist. Tio år för sent, säger vissa. Säger alla. Men det rör mig inte i ryggen. Nu sitter jag här, men mest där. I förarsätet. Med mitt körkort.

Det har varit en känslig fråga i mitt liv de senaste tio åren. Förföljelserna av ”välvilliga” människor har varit mentalt påfrestande. Jag skrev för två år sedan om hur människor trakasserade mig med den ondskefullaste av frågor. ”Hur går det med körkortet?”. Familj, arbetskamrater och ”vänner” tryckte allihop frågan i ansiktet på mig med samma hånfulla stämma. ”Det är på g”, svarade jag alltid. Fast det var det ju inte. Men det var en del i det lilla skådespelet. Jag tror inte att deras egentliga önskan var att jag skulle ta kortet, nej de ville troligen bara fortsätta trycka ned mig djupare i mina promenadskor. Så alla var nöjda och missnöjda.

Det har funnit tillfällen då ett körkort hade varit praktiskt. Jag har spenderat så mycket tid på olika perronger runt om i Sverige att jag skulle bli förvånad ifall de inte snart hedrar/hånar mig med en stjärna eller något form av monument för all min tid jag spenderat i väntsalar från norr till söder. I Hallsberg vore ju kanske lämpligt. Hallsberg har en speciell mörk plats i botten av mitt hjärta. Endast i Hallsberg har jag ju fått suttit och väntat ensam en hel natt. Den natten tänkte jag mycket. Varför utsätter jag mig för det här? Då kunde jag pyttelite känna att det hade varit pyttelite skönt med ett körkort. När jag klev av i Hallsberg nästa gång hade de öppnat en ny körskola. I stationshuset. Med ingång från väntsalen. Jag är ingen expert på symbolik men jag kände mig både utvald och utpekad. Guds spårvägar äro outgrundliga och alla spår leder till Hallsberg, det står ju till och med i bibeln. Men jag tog tåget därifrån. Detta var inte min plats.


Det var Flen som var min plats. Hade en bild innan jag började hacka mig runt Flen att det inte var den vackraste platsen i världen. Efter att ha åkt varv efter varv, på små och mindre gator så har jag… ungefär samma bild. Men Flen kommer ändå ha en särskild plats i mitt hjärta framöver. Det var där jag lärde mig köra bil. Tack Hasses. Jag hann bli tjugoåtta år innan jag fick mitt körkort. Tio år för sent, säger vissa. Säger alla. Jag ångrar inget, men tio år av uteslutande kollektivt resande får räcka. Jag har gjort mitt för miljön. Nu får ni andra ställa upp. För nu ska jag bränna ett eget hål i ozonlagret. Med hjälp av mitt körkort.

torsdag 30 november 2017

Råsaften i mitt missbruk

Jag ska vara ärlig, jag har ett problem. Det är inget jag skriver för att vara koketterande utan det är ett verkligt bekymmer i mitt liv. Det är något som sker framför allt under vissa perioder i mitt liv. Helgen som var erbjöds jag den kraftigaste av silar, själva råsaften i mitt missbruk. Black Friday.

Egentligen vet jag inte vad som är min trigger. Om det är procenttecknet som suger min blick åt sig eller ifall det är paketeringen. Black Friday (BF) är nog den tradition vi importerat från staterna vilken är som mest skräddarsydd för mig. Inte för att vi följer den till punkt och pricka, i USA är det de fysiska butikerna som dominerar på BF, på nätet finns det videos där människor kastar sig över varandra och slåss med varann över mikrovågsugnar och tv-apparater. Det påminner mig mer om när jag långt fram såg Slayer på Ullevi 2011 än valfri mellandagsrea jag besökt. Hade vi följt traditionen här i Sverige så hade jag nog klarat mig, jag är ingen stor shoppare när det kommer till att åka runt till olika varuhus. Men om jag får sitta tryggt på min kammare och bara klicka lite. Ett klick, två klick. 1200 kronor, 4500 kronor. Då går det lättare. Jättelätt faktiskt. Det är nästan som att jag bara kan välja gratis vad jag vill ha. Nästan. Betala i januari.

Ja jag har alltid varit en torsk när det kommer till att byta ut gamla prylar mot nya blanka saker (nej, jag kastar inte de gamla, de kan vara bra att ha). Om mitt minne inte sviker mig så är det tredje året som BF manglas ut i Sverige och jag skulle gissa att jag under de två åren som varit utan problem bränt en månadslön. Åtminstone en halv. Har sällan hittat så mycket bra saker som under dessa 72 timmar av Sodom-shopping. Prisjakt har varit mitt Gomorra, var jag än vänt mig har det funnits sexigare dealar i drivor. Priskurvor som pekat rakt… ned. Förstås. Jag vakade in BF som om jag vore ett barn som inte kunnat sova inför julafton. Eller mer som en desperat själ som pantat ihop till en ny flaska t-röd. Det är en mer rättvis bild av sinnestillståndet. 


Och så började det hårda arbetet. Jämförandet. Det maniska klickandet. Men jag upptäckte något efter en stund. Jag var inte särskilt intresserad. Det var inte för att jag inte hittade något, jag kände bara inte något sug alls för att handla något. Tredje gången gillt! Detta är en ny känsla för mig. Jag har ett förhållande till pengar som andra människor har till AIK. Bara bort ur mitt liv! Det kanske är ett tecken på mognad. Jag tror dock inte det betyder att jag är ren. Än. Men jag tog i alla fall inte en överdos av kredit på Black Friday.

onsdag 15 november 2017

Cynikern i mig

Var ser du dig själv om fem år? Har aldrig gillat den frågan. Mer en hybristermometer än ett mätverktyg för ambition. Men visst, vi kan leka leken. Låt oss börja.

Jag tänker att jag nog ändå bor kvar i Vingåker. Förmodligen så har vi sålt huset. Det blev nog en god affär. Jag hade nog hoppats på att få ut lite mer, men det var absolut helt okej. En bra grundplåt för framtida bohag blev det i alla fall. Hoppas jag.

Barnet har börjat spela golf med mig. Mamman förstår sig inte på hur man skiljer hastigheten på en putt från två till tjugotvå meter så henne har vi inte lyckats få med på tåget. Men det gör inget, för golfen är ju vår grej. Det tror jag. Nej mamman är hemma och bakar medan minstingen röjer runt som en orkan. Det är ju egentligen mer av en dröm än en vision. Mamman tycker ju inte alls om att baka.

Ja, visst hoppas jag på en idyllisk framtid, hybristermometern kokar kanske inte men visst har den stigit några grader. Cynikern i mig har svårt att tänka så långt. Cynikern i mig tänker på Donald Trump och kärnvapen, om SD-märkta diplomater och bostadsbubblor. Cynikern stressar över pengar och tid i tid och otid samt över att förmågan att se ljus är på väg bort och att allt snart är cyniskt grått. Men cynikern känner fortfarande av oron så hoppet är ännu inte helt dött. Men ibland är det nära. 

För vad spelar det för roll vad jag planerar för i min lilla bubbla när världen utanför försöker sticka sönder den med nålar hela tiden. Spelar det i sammanhanget någon roll när barnet som fyllde ett i förrgår (grattis älskling) kan ha på sig den lite för stora tröjan med enhörningen. Den som hon fick av den fantastiskt välartade afghanske killen som blivit något av en del av familjen. Den här killen som jag lärt känna och som bryr sig om mitt barn så mycket att han köper henne en present på hennes ettårsdag för sina enstaka fickpengar. Spelar det någon roll egentligen när hon kan ha tröjan som han gav henne när hon fyllde ett, när det ser ut som att han inte kommer vara här och fira henne när hon fyller två. För en vecka före barnets ettårsdag fyllde han själv arton. Arton, vuxen. En sekunds skillnad från sjutton och ett barn. Vi bygger inga murar i det här landet, men vi stänger en och annan dörr.

Jag kan inte se var jag är i eftermiddag, än mindre om fem år. Jag hoppas att min familj får vara frisk. Det kanske inte är ett ambitiöst mål och ingen kan väl kalla det för hybris. Men om jag ändå ska kika i spåkulan så ser jag barnets sexårskalas. Pappa har köpt golfklubbor. Mammans brända bullar ligger på bordet. Hela familjen är på plats. Trump blev inte omvald och Sverige visade igen i valet att vi blivit ett varmare land. Vi byggde inga murar. Vi bygger väggar och tak. Vi öppnar dörrar. Tillsammans. Hybristermometern har smält. Låt oss börja.

lördag 4 november 2017

Not you too

Två dagar har det gått sedan den andra säsongen av Stranger Things släpptes. Nio avsnitt. En dag har det gått sedan jag såg färdigt det sista. Jag förväntar mig ingen applåd, men träffar ni mig på stan kan ni ju gärna ge mig en klapp på huvudet.

Stranger Things är tv-serien jag väntat på hela mitt liv. Att jag hann bli nästan 30 är inget som helst hinder för att känna mig väldigt besläktad med barnen i de fem huvudrollerna. Jag har alltid varit svag för filmer där barn har huvudrollen. E.T., Goonies, Super 8, Gremlins, Stand by me. Alla är de personliga favoriter. Det triggar något. En rätt go’ tid där man fäktades med pinnar, gjorde pilbågar av slyskott och byggde kojor i skogen. Konstigt egentligen, trots all tid i skogen som barn  och alla historier om det så hittade vi aldrig någon gömd porr när vi var ute och lekte. Det har ju varenda person som någonsin satt sin fot mellan fyra träd gjort. Tror inte jag känner någon som inte någon gång hittat en kasse fuktskadade FIB Aktuellt. De i princip tittade på skogen och skogen kastade porren i ansiktet på dem. Men inte vi. Det blev folk av oss ändå. Hur som helst. 

Stranger Things utspelar sig i den lilla staden Hawkins och via omständigheter jag inte orkar förklara (se!) så kommer antagonisterna i kontakt med ett parallellt universum som de kallar ”The upside down”. Där är allt mörkt, dött och ondskefullt. Jag var inte beredd på att Stranger Things skulle bli den perfekta metaforen för det Sverige som krupit fram de senaste veckorna. Medan jag gått omkring i min ganska tråkiga, men rätt trygga värld så vandrar i stort sett varenda kvinna omkring i The upside down. Till skillnad från tv-serien så visste jag om att platsen existerade men jag kunde inte drömma om att det fanns så många monster där. Inget Skuggmonster kommer i närheten av att vara lika otäcka.

Jag skulle nog inte säga att jag varit ett monster i mitt liv. Men jag har inte varit perfekt. Jag klappade också tjejerna i rumpan på högstadiet. Mekaniskt. Jacka, väska, klapp, ses imorgon. Typ. Det var ett annat liv sen och nyss. Och så tänker jag på min ettåring. Not you too. Aldrig du också. Vad kan jag göra nu för att hon aldrig ska behöva träffa på de monster som lurar. Inte ens den lilla sortens monster hennes pappa var. Jag kan se till att aldrig misstro de som vågar prata och detta utan att för den delen ge upp tron på rättssamhället. Jag kan separera de två. Att aldrig acceptera strukturell sexism. Att sätta ned foten, kliva in, att stå upp mot monstren. Som barnen gör i Stranger Things. Släktskapet finns där, jag känner det varje sekund jag tittar. Aldrig ska jag bara titta. Det vill jag inte ha en ryggdunk för. Men ser ni mig bryta mot dessa självklarheter på stan så ge mig gärna en klapp på huvudet. Hårt.

onsdag 18 oktober 2017

Vad har Han emot mig?

Varför gör man vissa saker? Varför väljer en del människor att visa sin makt över andra på de mest vidriga sätt? Jag pratar inte om diktatorer eller rasideologer eller tandläkare. Jag pratar om den vidrigaste personen jag vet. Han igår.

Nästan så länge jag kan minnas så har Han igår varit ett gissel för mig. En fullständigt vidrig och okänslig person faktiskt. Som barn var jag alltid morgonpigg, ett minne jag har är från lågstadiet då vi skulle berätta en lögn om oss själva och min var att jag alltid var trött på morgonen. Min fröken trodde mig inte och bad mig att sluta ljuga, vilket var konstigt eftersom det var precis det hon bett mig göra. Det är känsligt att hävda morgonpigghet. Men de dagarna har sedan länge sovits förbi. Nu för tiden kommer jag inte upp utan minst sex larm på morgonen. Sedan barnet kom var detta en huvudvärk för mamman då hon var hemmavid. Sex gånger varje morgon fick hon höra Genesarets sjö av Kjell Höglund smyga igång på min telefon. Allt som oftast vaknade inte barnet, men jag tror att det var precis rätt läge för mamman att börja jobba. Rötterna blir starka när det blåser, berättade Kjell för oss sex gånger varje morgon, men luften blev sannerligen inte renare när sambons åska gick.
 
Nu när jag är hemma behöver jag inget larm. Barnets inre alarm är inte så noga. Det är lite mer ”hur länge var pappa uppe igår?”. Är svaret efter 02.00 så gol barnet 05.30. Ungefär. Och varje morgon så undrar jag varför i hela Hälsingland gjorde Han igår så här? Vad har Han emot mig? Kanske att jag oförättat honom vid något tillfälle, jag känner till att Han inte är en person som släpper saker i första taget. Vad det verkar så bryr Han sig heller inte om ifall hans handlande går ut över andra. ”Det är inte mitt problem, imorgon bitti är jag långt borta på ett tåg till Katmandu”, föreställer jag mig att han säger. Han skrattar elakt, med en paraplydrink i handen och en piltavla med mitt morgontrötta ansikte på tågvagnens vägg. Ögonen så hängiga att en blodhund hade hade lagt tassen på min axel för att beklaga min eländiga uppsyn.

Jag vet inte hur jag ska kunna kommunicera med Han igår, det verkar var omöjligt att nå honom. Jag skulle vilja förklara hur det inte är viktigt att kolla igenom alla avsnitt av ”The Night Manager” innan sängdags som Han gjorde i söndags. Vädja till honom att spara några. Jag tänker på det hela dagen medan jag leker med barnet. Sedan på kvällen och barnet har somnat är jag helt slut. Vill bara slappna av i soffan en stund. Kanske kolla in den där nya serien. Den var bra. Det blev visst åtta avsnitt. Fantastiskt! Ångrar mig inte alls. Varför måste jag vara den enda som bryr sig? Någon annan kan ta smällen för en gångs skull. Jag skiter i det. Det får Han imorgon ta.

onsdag 11 oktober 2017

Vem har tid för leksaker?

05.30. Ja, varför inte. Jag vänder mig om, tittar om det är i sömnen det (söta) lilla monstret utstött ljuden jag just hörde. Fokuserar blicken. Hoppas. Börjar kunna urskilja en figur som står framför mig. Sedan smäller det i sängen. Pang. Gråt. Kram. Upp igen.

Jag står och stirrar ut genom fönstret. Det regnar för tolvhundrade dagen i rad. Eller om det var uppehåll igår. Minns inte, 05.30 är jävligt tidigt. Hon brukar ju sova till åtta. Något rycker i mitt byxben. Där står hon med de stora blå, Donald Trump-frisyren och pyjamas. I det Källman-Nygrenska hemmet är det alltid pyjamasparty. I alla fall när mamma jobbar. Hon tittar på mig. Skärp dig, säger hennes blick. Sedan drar hon sig upp i mitt byxben och ställer sig intill mig. Sätter ena handen på höften. Jag vet inte var hon har lärt sig det, som en liten direktör står hon och granskar så att sina leksaker sköter sig. Babblarna håller sig i hallen, bra. Pianot ligger upp och ned under dockan farmor köpt, strålande. Allt är på fel plats. Perfekt. Handen på höften. Rätt obehaglig syn.

Jag tittar på henne, full kontroll på allt. Utom balansen då, men det är vad vi har byxben till. Vi sätter oss ned bland leksakerna. Jag vet inte hur det blev så här, men det är väldigt mycket leksaker. Ingen vidare kvalitet på de flesta av dem tyvärr, åtminstone inte om du frågar lilla direktören. Nej, de flesta gick inte igenom den slumpmässiga kvalitetskontrollen. Dessa är dömda att ligga platta på marken för att få utbrott över när de hamnar i vägen för kryplarven. Nej, de enda leksaker som klarade sig igenom testet var mammans gamla pepsiflaska, en tom förpackning för våtservetter (prasslar, pluspoäng) och en visp i plast från IKEA. Jag säger inte att det är jävligt udda val av underhållning, men skulle någon annan säga det så skulle jag inte säga emot.

Vem har tid för leksaker ändå nu för tiden? Nej det är full fokus på att stå nu. Kort och gott. Visst att man tar saker för givet. Vi kan väl ta att stå som exempel. För när man ser glädjen i projektet tvåfota balansställning så blir man glad. Kanske inte så glad att man skulle nöja sig med att spendera en lördag med att stå rakt upp och ned, men visst finns det något som har gått förlorat när man trots all världens underhållning i handen, dygnet runt, ändå kan känna sig fullständigt uttråkad. Då är det rätt härligt att se babydirektören av det Källman-Nygrenska hemmet skrika av förtjusning samtidigt som hon halvstudsar upp och ned ett par sekunder på fötterna. Sedan smäller det i golvet. Pang. Gråt. Kram. Upp igen.

onsdag 20 september 2017

En självcentrerad generation

Att vi lever i en värld där du ska fokusera på dig själv är ingen hemlighet. Generation Y, barn födda runt år 1982 fram till cirka år 2000, har med modersmjölken fått höra att den är speciell och fått sin väg curlad till den milda grad att man knappt behöver lära sig gå för att ta sig framåt. Det är bara att ställa sig så skjuter någon dig fram till mål.

Generation Y, även kallad millennials, är en självcentrerad generation. Om man tar dagens fotbollsspelare som exempel så skiljer de sig ganska markant mot hur fotbollsspelarna såg ut när jag växte upp. Då var det pottfrisyrer och lera, det var stora pösiga tröjor och svarta skor. Dessförinnan var det pungkorta shorts, mustascher och öl i omklädningsrummet efter matchen. På något sätt säger jag inte att det var bättre förr (kanske lite), men det var relaterbara karaktärer. Dagens fotbollsspelare påminner mer om gudar, vilket deras prislappar också bekräftar (två miljarder är väl inte så mycket?). De är groomade, nyfriserade till varje match, med skor i regnbågens alla färger och medietränade till tänderna. I en fotbollsmatch är det två lag och 22 personliga varumärken som möts.

Mitt hjärtas lag Manchester United köpte i somras svenske Victor Nilsson Lindelöf (VNL) för närmare 350 miljoner kronor. Från Portugal, rakt in världens största fotbollsklubb. Hur funkar det? Utan att reducera Maja Nilsson och vännen Sanna Dahlström till VNL respektive John Guidettis fästmöer, så har de två startat en podcast där de ger en inblick i livet som ”fotbollsfruar”. Och det är osminkat. De pratar om hotelliv, semestrar och dyra vanor. Men de pratar också om att vara bortglömda. De pratar om hur det är att leva i skuggan av någon. Hur det känns att vara på släktmiddag och hur ingen frågar hur man själv mår, utan bara om pojkvännens skada. Hur man får höra att man är en lycksökerska, trots att man känt varandra sedan tolv års ålder och med ett andra barn på väg. ”Livet på läktaren” har blivit en favoritpodcast för mig just på grund av att Sanna och Maja inte är typiska för generation Y, utan de är vanliga tjejer som fått en plattform att nå ut och att till skillnad från att marknadsföra kläder och viner så pratar de om personlig isolering, Netflix eller om hur man som minderårig hamnat i rättegång för att ha köpt smuggelsprit. Helt vanliga tjejer.

I långa loppet bygger de nog varumärken starka som stål och vem vet, det kanske kommer egendesignade smycken. Även fast podcasten handlar om dem, med jag-et i fokus så tycker jag att de är bland de bästa representanterna vi kan hitta för den här generationen och två goda förebilder för unga tjejer idag. Inga försök att vara fläckfria. Två unga kvinnor med fötterna på jorden och egna ben att gå med. Alla andra kan gå hem.